Feber och disk.

Så var det även min tur då, det här med feber alltså.
Typiskt, typiskt, typiskt! Har inte tid, råd eller samvete att vara sjuk nu.

Håller på att göra iordning en kopp varm te, och ska sätta på lite anime. Det är riktig hälsokur det!

Nystart!

Nu får det banne mig vara nog.

Jag börjar skriva, jag slutar. Jag börjar skriva, jag slutar.
Frågan är den om jag har känt behovet att dela med mig av mitt händelselösa, latliv?

Men kanske. Jag tänker i alla fall gå ut lite smått. Prova på. Smaka av.
Eventuellt så kommer jag fortsätta, om det nu skulle hända någonting av intresse i denna del av Sverige.

Just nu känner jag mig mest apatisk och sittandes med magvärk.
Ensam i lägenheten, och tystnaden som jag ibland kan be om känns inte riktigt rätt.

Om göteborg

Som alltid så är det länge sedan som jag skrev.
Det har varit mycket med jobb, flytt och pengaproblem.
Jag tänker inte ta upp allting, det har jag varken ork eller intresse för. Men det som hänt senast kan jag nämna, så där i förbifarten.

Jag hittade ett jobb och blev anställd. Fisktanten kallas jag numera, men jag tänker försöka jobba bort det smeknamnet.
Jag jobbar ju inte ens kvar där. Fast lukten kanske sitter kvar, vem vet?
Min chef skickade sms (??) och sa att dom andra tjejerna inte tyckte att personkemin funkade och att jag alltid var sen. Men det är ingenting tjejerna sa till mig. När jag kom sent och bad om ursäkt så sa dom alltid att det var okej.
Är det väldigt svårt att vara ärlig och säga att 'Nej, Maria. Nu får du faktiskt skärpa dig.'?
Jag blev väldigt ledsen, för även om dom inte trivdes med mig, så tyckte jag väldigt mycket om att jobba med dom.
Men jag får tänka på det mamma sa istället, att även om det inte var en rolig erfarenhet, så är det i alla fall en erfarenhet. Och sådana behövs för att växa upp och formas till den man kommer bli.

Vi har hittat en lägenhet också. Min man och jag.
Den är ljus och fin och ligger i ett underbart område och vi trivs som sjutton. Det är skönt att äntligen ha en plats som är nästan ens egen, där man får möblera och dona precis som man vill. Ja, här kan jag tänka mig att stanna länge.
Dock är den lite lyhört. Vi brukar höra hur grannens telefon ringer när vi ligger och tittar på tv, det är en sådan där gammal ringsignal som gör en lite nostalgisk.
Men det gör ingenting.

Johan är den som lagar maten i huset, och det är han väldigt bra på. Vi lärde oss vem som ska ha hand om matlagningen första kvällen i Göteborg, när jag hade i massa dragon i köttfärssåsen och den smakade sisådär.
Nu är jag satt till att koka pasta eller potatis. Om jag har tur får jag sätta på ugnen också. Den är knepig, och första gången jag skulle försöka sätta igång den blev jag frustrerad och arg. Men nu har jag lärt mig. Nästan.
Jag är glad att jag bor med Johan. Han är händig och snäll och kramar mig när
jag behöver kramas.
Han är en tålmodig ung man, som mamma brukar säga, och jag är faktiskt så kär i honom att det nästan gör ont.


Nu är han på sitt nya jobb, vinden susar i träden utanför och jag känner mig väldigt rastlös.



//Maria

Bussresa & obligatorisk spya

Efter tvivel och klagan, så sitter man då här. Samma bekväma, blåa säte som man suttit på ett antal gånger redan. Swebuss Express kommer för alltid vara i mitt hjärta.
Speciellt sedan dom skaffade trådlöst internet. Jag säger som Johanna, kul, tills jag insåg att kontaktuttaget inte fungerade och min dator därmed resulterar i tragisk död om 20 min.
Hatar när det händer.

I övrigt har jag varit på bra humör dom senaste två dagarna. Bra humör för att vara mig då.
Igår bakades det lussebullar i alla möjliga och omöjligt kreationer. Till det dracks det vin och glögg i trevligt sällskap.
I morse stod jag vid ottan på gatan för att sälja abonnemang till frusna oslobor. Med energin i bakfickan försökte jag kika under omålade ögonfransar och hoppas på det bästa.
Då kom det fram en gubbe ~80 och sa "See you later, aligator".
Är det inte kärlek, så säg!

För tillfället sitter jag bredvid den sötaste lilla franska flickan ever. Hon bjöd mig på tufft tuggummi.
Hennes lillasyster spydde i sätet bakom mig.
Obligatorisk spya.


xXx M

Rökfritt

Imorgon har jag varit rökfri i en vecka. En hel vecka.
Och det kommer från fröken "jag kan sluta när jag vill". Bullshit. Men denna gång kanske jag tog i med hårdhandskarna (varför säger man så?), och jag tror mig se någonting som liknar "ljuset" i slutet av tunneln.
Fy fasiken vad jag är patetisk. Bli beroende av cigaretter, hur dum kan man bli ?
(att det sedan är gott, ger sköna nikotinkickar och är en sällskapsgrej hör inte hit). Tänk cancer cancer cancer. NEJ TACK.

Istället för att röka gör jag allting annat som betyder stoppa någonting i munnen för att fördriva tiden. Allt från karameller och kaffe, till papper och halsduksludd. Vad gör man inte för hälsan ?


Idag var jag på ett kebabställe som var en restaurang. Vi åt fräsch kyllingwrap för 44:-, och drack vatten ur plastglas. På väggarna hängde arabmattor och uppstoppade rävar, blandat med gevär och kottepinnar.
Jag älskar när kreativiteten får fria händer.
Nya haket, ja tack.


xXx M

Bloggdesign & deprimerande hormoner.

Gjorde att tafatt försök att ändra designen på min supercoola superblogg.
Det blev sämst och ännu sämre, hur totalt obegåvad kan man bli ?
Extremt obegåvad, uppenbarligen.

I alla fall så var det här resultatet, och hur genant och myrkrypande det än är så orkar jag inte göra om det. Just nu.
Länge leve geggamojbloggar!


Vad var det nu mer.. Hm. Jo!
Jag skulle förtälja om mina deprimerande hormoner.
.....
Varför, undrar ni då kära läsare (om jag har några, risken finns att den enda lyckliga individen som läser detta är jag själv)?
Alla bör veta om deprimerade hormoner. Dom krålar sig fram likt blodtörstiga Omega-3 säljare och griper tag i offret (notis: mig själv). Efter en lång kamp får de ondskefulla hormonerna övertag, och förlusten knackar på kollektivdörren.
- Hej, vi kommer från Neder Lag och du har just vunnit sista pris!
Efter förlusten finner man ingen glädje i livet. Allt som en gång bara rullat fram, och tagit offret till ställen som bara drömmar kan (förlåt, kunde inte hejda mig), blir nu en kamp på liv och död.
Och i minst en vecka framåt så blir det en kamp som slutar med nära döden-upplevelser. Typ.
Sedan kommer lingonveckan.
Lingonen attackerar Omega-3 säljarna, och plötsligt knackar segern på dörren!
- Hej, vi kommer från Tamp Ong, och du har just vunnit första pris!
Lättnad.
Jag klarade mig helskinnad ännu en gång.



xXx M

Inspiration.

Jag har blivit inspirerad.
Bloggen blev det den inte fick bli, bortglömd. Men efter lite småfniss åt en kollegas blogg så känner jag mig tillräckligt inspirerad för att göra ett till försök. Jag menar, vem vill inte veta om mitt eländiga liv i staden som norrmännen kallar "byn"?


En seriös och duktig "bloggare" (som man så fint kallas) skulle nu ha haft en redovisning över allting som hänt sedan förra inlägget. Men om någon fått för sig att jag är en "bloggare", så känner dom mig inte speciellt väl. Känner mig inte alls, skulle jag vilja påstå.
Därför tänker jag hoppa direkt över till någonting som förgyllde min tid på jobbet idag.
Grädden på moset. Första snön. Nakenbad i Siljan.

Jag lekte bitch på jobbet idag, vilket medförde att jag fick en adrenalinkick starkare än den efter hästsparken på käken. Det borde förklara en del.
Som vissa vet så är jag ganska konflikträdd när det gäller mellan fyra ögon. Jag känner mig tryggare när jag skriver ut min ilska och frustration på ett tangentbord.
Men idag så kom den fram en tjej ~20, och frågade lagom snoffsigt om hon kunde få en avis (tidning). Det frustrerande var att hon kommit till mig dagen innan och betett sig som en ilsken barnrumpa. Så jag fråga lugnt om hon planerat att abonnera (prenumerera), vilket medför att jag får ett korthugget "nej" till svar. Jag svarar då att jag känner igen henne sedan tidigare, och om hon inte tänker abonnera kan vi inte ge ut tonvis med gratisaviser till henne. Bruden kör en lång ramsa om både det ena och det andra, så min kära kollega säger att hon kan väl få avisen. Men jag känner stridslusten och blodtörsten i mina ögon komma fram, så jag svarar helt enkelt att hon inte kommer få fler aviser. Blir motkäftad med argumentet att min kollega sagt att hon kunde få en, men viker inte en tum. Och helt plötsligt säger kollegan "Jag vill inte vara taskig, men jag sa bara så för att du skulle gå", med vilket jag avslutar att jag tycker att hon borde gå och sluta slösa på våran dyrbara tid.
PANG. Kometen träffade den obetydliga lilla pissmyran.
Segerns sötma är ljuv.
Lyckliga som vi är över våran bitchighet fnissar vi kollegor likt småbarn till Björnes Magasin.
Det här kommer jag suga på hela veckan.
Bitch-Maria.
Det klingar i en fröjdsam klang.


Efter ett alldeles för långt inlägg, så vet jag att jag kommer somna med ett leende på läpparna ikväll. Lycka.



xXx M